Detta blir det allra sista inlägget på denna blogg.

Jag har försökt skriva om alla minnen, men det fungerar inte.

All glädje, alla äventyr vi upplevt tillsammans dessa fantastiska 10 år tillsammans. Det går inte att sätta ord på det.

Min älskade, älskade Sigge Svamphund är så oändligt sörjd och saknad.

Jag existerar i en kolmörk källare där jag tappat hela livet.

Men jag har så underbara vänner, någon knackar på dörren med en kasse mat eftersom jag tycker att

mat är ingenting jag behöver. Banan och melon kan duga i min värld.

Andra ringer, skickar, mail, sms osv,

Långväga vänner bestämmer sej för att offra några dagar av sin semester för att åka till

Malmköping och umgås med mej.

Alla dessa underbara människor som minns Sigge genom gåvor till Snuffefonden, det har skänks så

mycket, mycket mer än jag någonsin kunde drömma om.

Jag vet att beslutet var rätt, den dagen ett djur bestämmer sej för att leva tillsammans med sin

människa så har man också ansvaret att när dagen kommer låta det slippa plågor.

Att se Sigge inte ha styrsel på bakdelen, inte kunna gå i sina älskade skogar eller bada då var det dags.

En dag kommer jag att kunna le åt alla fina minnen, nu är det bara tårar och ännu mer tårar.

Nästan 10 års blogande tar slut nu.

I 3616 inlägg har Sigge berättat om sitt hundliv.

42055 bilder har han visat

20572 kommentarer har lämnats.

Både via bloggen och i verkliga livet har Sigge gett mej vänner för livet, människor jag aldrig annars skulle ha mött.

Bloggen kommer att ligga kvar, möjligheten finns alltid att gå tillbaka och titta vad som hänt tidigare år.

Jag vet också att någonstans där ute finns det en hund som vill bo med mej. En hund som vill leva skogsliv

och stå ut med en förvirrad skitmatte.

Kanske kommer den hunden att vilja blogga, kanske inte. Det får framtiden utvisa.

Jag kommer att fortsätta kolla vad Sigges bloggkompisar gör.