Har haft en ganska slö dag.

I morse hade det kommit en massa äcklig snö igen, fullkomligt onödigt.

Skulle som vanligt ta en lite längre förmiddagsrunda.

Började inget bra.

Var inte att tänka på att gå vägen som matte hade trott att vi skulle gå.

Alldeles för djup äcklig snö.

Passerade den trevliga bäcken.

Här försöker jag få matte att begripa att jag behöver bli av med onödiga kopplet.

Hade räckt med bara nån minut.

Ett snabbt dopp bara...........

Nähä, hon är envis kärringen för jag blev inte av med det utan släpades iväg

utan att ens fått doppa tassarna.

Hade problem med vägar hela rundan.

Som här, jag tycker att vi ska ta den här vägen och matte tvärvägrar.

Hon tänkte inte alls försöka ta sej fram i djup och blöt snö.

Blev vägen istället.

Här fick jag bara höra att jag kunde ju drömma om att hon skulle klättra över

meterhöga snövallar bara för att jag ville testa en oframkomlig stig.

Någon har skottat ett hål i snövallen mot sjön.

Fanns människospår på opålitliga isen.

Nähä, ingen ispromenad heller.

Matte vägrade med hänvisning till att nog för att hon är utled på allt strul.

Men inte tillräckligt trött på livet för att försöka drunkna i iskallt vatten.

Isarna är allt annat än pålitliga och bör undvikas påstår hon.

Blev alltså vanliga tråkvägen igen.

Det där trevliga öppna vattnet som jag sett här hade nästan försvunnit under snön.

Som om inte det räckte så började det falla hälsovådligt regn.

Väldigt bra för att få bort snöäcklet men mindre bra för min hälsa.

Ådrog mej självklart skador.

Titta bakom mej och gissa vad jag ägnade mej åt. Tänkte att det i alla fall skulle

läka några av alla skador som regnet orsakat mej.

Nästan tillbaka i samhället och jag har precis kommit på att jag behöver muntra

upp mej med att leta fynd.

Jag syns som en svart prick mellan granarna.

Men jag hann inte ens börja leta innan jag var tillbaka hos matte. Varför lärde jag

mej att komma på inkallning??

Fick bara höra att jag fortfarande inte får springa runt på tomter och leta efter

sånt som jag i alla fall inte får ta.

Resten av dagen så har jag mest slappat och varit ute på tråkpromenader.

Imorgon väntar visst en upptagen dag med människovalparna bland annat.

Till sist så ska matte få skriva några rader här.

Just nu pågår ju den avskyvärda slakten av våra rödlistade vargar.

Djuret som hatas av jägarna eftersom det konkurrerar om älg och rådjur.

Följande historia tycker jag bevisar att hat ofta uppkommer på grund

av okunskap.

Den berättades av en rovdjursskötare vid ett av mina besök hos vargarna

i Kolmårdens djurpark.

Hon skulle guida en grupp i varghägnet.

Med i gruppen var en karl som absolut inte skulle gå in till de blodtörstiga

mördarmaskinerna vargarna.

Till saken hör att mannen var jägare och hade fått besöket i present.

Han hade varit mer än motsträvig och mest svurit och förbannat de hemska djuren

som minsann åt upp alla djur han tänkte skjuta.

Men han följde tillslut med in i hägnet.

Under den timme man umgås med vargarna så informerar den närvarnande

rovsdjursskötaren alltid om vargen, hur de lever, jagar osv osv.

När timmen var slut så grät den tidigare så hatiske mannen.

Han hade talat om att han inte begrep varför han ägnat sej åt att hata detta

underbara djur och hans dröm hade varit att få skjuta varenda varg han såg.

På en timme förvandlades han från fanatisk varghatare till att inse att vargen

har samma existensberättigande som alla andra varelser.

Tänk så mycket det kan göra att ta till sej kunskap!